Cornelius Gurlitt – skurk eller offer?

Tyskland har delats i två läger. Vem är mannen som i snart sjuttio år gömt undan 1400 officiellt försvunna, kända konstverk i sin våning i München?
Är han en tjuv? Vad visste han om tavlornas ursprung? Varför har han inte anmält sig för myndigheterna? Är han en förslagen bov eller bara en förvirrad och sjuk åldring? Ju mera uppgifter som kommer i dagen, desto mera komplicerad blir konsthärvan och desto flera nya frågor uppstår…
Ljuger Cornelius Gurlitt? Den lille mannen med det lustiga namnet och den blida uppsynen beskrivs i ”Der Spiegel”, som en dement äldre herreman, en enstöring som levt tillsammans med sina älskade tavlor och som nu inte förstår varför myndigheterna inte ger honom hans egendom tillbaka…
– Min far räddade tavlorna 1945, när Röda armén närmade sig Dresden”, säger Gurlitt. – Om han inte fört dem i säkerhet, hade ryssarna bränt upp dem…
Tavlorna har alltid hängt på väggarna hos oss, först i mina föräldrars hem och efter deras död hos mig. De har blivit min familj, det käraste och det enda jag har…
– Har ni aldrig älskat någon levande varelse, herr Gurlitt?, frågar Spiegels reporter. – Nej, aldrig. Människor kan man inte lita på…
Medan Cornelius Gurlitt förundrar sig över mediernas intresse för sin person, (Jag är ju inte Boris Becker?!), ställs hans ”egendom” ut på nätet och i pressen, tillsammans med spekulationer om tavlornas väg till de gurlittska väggarna.
Är det fråga om Raubkunst (konstverk som nazisterna stal när ägarna deporterats till koncentrationslägren), eller Entartete Kunst (som närmast kan översättas med degenererad konst, som inte motsvarade de nazistiska idealen) eller konst som fader Hildebrand, konsthandlare någorlunda rättmätigt köpt av trängda judiska samlare, eller konstverk, som Hitlers ockupationssoldater rövat från konstmuséer i Europa och Sovjetunionen, och som Hitlers betrodde konsthandlare Gurlitt mindre rättmätigt bara behöll i kaoset vid krigsslutet?
Åsikterna går isär och rättsligt blir det knepigt att avgöra vilka tavlor som verkligen är sonen Gurlitts egendom. Principen om återbördande av judisk egendom gäller muséer, inte privatpersoner och fallen är redan preskriberade.
Men varför har Gurlitt hållit sig utanför samhället, utan personnummer, utan sjuk- eller pensionsförsäkring och hela sitt liv livnärt sig på ”att då och då sälja ett mindre verk eller en teckning för någon tusenlapp”, som han påstår…
Gurlitt åkte fast redan 2010 i en rutincheck på ett tåg från Zürich med ”några tusenlappar” för mycket i rockfickan, tillräckligt många för att väcka misstankar.
I Günter Jauchs populära talkshow i söndags blev Spiegelredaktörern Özlem Gezer ganska ensam om sin uppfattning om Gurlitt som ett världsfrånvänt oskyldigt offer, ”som inte förstår att han gjort sig skyldig till något brottsligt”, när det framkom att han också sålt betydande verk, t ex en tavla av Max Beckmann på en konstauktion i Köln för 720.000 euro, en summa som han dock delade med den ursprungliga ägaren, som auktionskammaren spårat upp.
Konstkännaren Michael Naumann slog fast att Gurlitt inte hela sitt liv varit ”en fragil gammal man” utan att han utan tvekan insett värdet av faderns samling och därför låtit bli att uppge den.
Naumann, för övrigt Förbundsrepublikens första kulturminister, vill se affären Gurlitt som ett symptom och i ett större sammanhang. Fortfarande hänger konstverk med dubiös bakgrund  både i muséer och i privata hem runt om i landet.
– Hur många är det ingen som vet, säger Naumann. Och ingen tycks bry sig om det heller. Under sin ministerperiod vände sig Naumann på 1950-talet till åklagarämbetet med en begäran om utredning.

Han fick aldrig något svar.

Att klargöra vem eller vilka sådan konst  tillhör leder in i ett juridiskt träsk, där tolkning står mot tolkning och där åklagare, advokater och jurister har arbete åratal framöver.
– Det behövs en ny och klarare lagstiftning på det här området, sade en annan av juristerna i programmet.
Tillsvidare har Cornelius Gurlitt bara ådragit sig en stämning för skattesmitning i Bajern och får troligtvis tillbaka en del av sin ”egendom”.
Men tillsvidare gapar väggarna i München tomma.  Gurlitt får gå till sängs utan att kyssa sina älsklingsverk ”Ryttare vid havsstranden” av den store målaren Max Liebermann godnatt.

Advertisements

BerlinBloggen (kommande)

What is your earliest memory? Describe it in detail: the place, the setting, the sights, smells, and sounds.